header

header

måndag 15 maj 2017

Stora små lögner - Liane Moriarty

Har tidigare läst Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty som var en riktigt sträckläsarbok. Rekommenderas starkt!

Stora små lögner gör mig inte heller besviken. Även här förpackar Liane Moriarty en mysteriehistoria i ett feelgoodpaket. Som läsare liksom luras man till en början av det fina och gulliga men ganska snart förstår man att det lurar både det ena och andra under den välpolerad ytan.

Boken utspelar sig i Australien (till skillnad från TV-serien som utspelar sig i Kalifornien) och tar sin början en morgon på väg till skolan. Jane, en ung ensamstående mamma, är nyinflyttad i den prydliga förorten Pirriwee. Hon skjutsar sin femårige son Ziggy till hans första dag i skolan när hon ser en kvinna som, på väg till sin bil, snubblar i sina höga klackar och vrickar foten. Det är Madeline som har en dotter i samma klass som Ziggy. De blir genast vänner. Madeline introducerar Jane för Celeste. Celeste, vacker och begåvad, gift med den perfekta mannen och mamma till två vilda tvillingar som också de går i samma klass som Ziggy.

Men första dagen i skolan blir en mardröm för Ziggy som anklagas för att ha tagit stryptag på en klasskompis. Det är början på en häxjakt såväl på Ziggy som på Jane. Madeline och Celeste gör sitt bästa för att stötta Jane samtidigt som de brottas med sina egna hemligheter.

Vissa saker är lite svårt för mig som kvinna i Sverige att identifiera sig med, till exempel detta att kvinnor (särskilt rika sådana) ska sluta jobba när de blir mammor. Att det är status att vara hemmamamma (och samtidigt ha barnflicka...) vilket såklart leder till att välutbildade kvinnor både blir uttråkade och kontrollerade av sina män och av samhället.

Den här boken är spännande och lyckas samtidigt beröra flera viktiga ämnen som vänskap, mobbning, avundsjuka, dålig självkänsla och mäns våld mot kvinnor. Tv-serien var precis lika fantastisk med riktigt bra skådespelarprestationer!

Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är Erikas bokprat, Enligt O och Bokbygd







torsdag 11 maj 2017

Strax efter solnedgången - Stephen King

Tror jag köpte den här boken på bokrean 2013 så man kan ju lugnt säga att den är del i Projekt Hyllvärmare!

Strax efter solnedgången är en novellsamling som Stephen King gav ut 2008 (på svenska) bestående av 13 noveller. Ett par av dem skulle jag är på den där diffusa gränsen mellan novell och kortroman (ca 60 sidor). Det är inte direkt någon hemlighet att King är en av mina absoluta favoritförfattare och förmodligen den författare som hängt med mig längst tid. Tror jag har läst minst en bok/år av honom sedan gymnasiet.

En sak (förutom hans berättarkonst då) som jag gillar med King är att han verkligen bryr sig om sina läsare och för samtal med dem genom sina böcker. I den här, precis som i många andra av hans böcker, så börjar han med ett ganska personligt förord, som en reflektion över sitt skrivande, här om noveller, och avslutar med några tankar om varje novell.

Precis som titeln antyder så rör sig King i skymningsland. Gränsen mellan fantasi och verklighet, liv och död, ont och gott, kontroll och kaos suddas ut. Och han gör det naturligtvis på ett mästerligt sätt. Flera av novellerna berör tvång och individer som måste skapa kontroll för att undvika galenskap. Jag hade några favoriter (och nån som inte föll mig helt i smaken) och ska bara kort nämna dem:

Willa - bokens första novell kommenterar King att det förmodligen inte är den bästa i den här boken men att han av olika anledningar ville ha med den. Jag tycker nog ändå att det är en av de bättre. Willa börjar på en tågstation där en grupp människor befinner sig. De väntar på ett ersättningståg. Det de åkte med spårade ur. Men inget tåg kommer. Så försvinner Davids flickvän Willa. De andra säger åt honom att inte leta, men han vägrar lyssna. Snart går det upp för honom vad som verkligen har hänt...

Pepparkaksflickan är en nagelbitande spänningsnovell och en ung kvinna som lämnar sitt äktenskap. Efter att hennes barn dött i spädbarnsåldern kan hon inte sluta springa och när hennes man försöker få henne att sluta så springer hon helt sonika från honom men hamnar i en väldigt farlig situation.

Katten från helvetet handlar om en katt som kommit för att hämnas. Sensmoral: använd inte katter i djurförsök!

Sitta i skiten Vet inte om det här egentligen är en favorit men jag har nog aldrig tidigare fått så många rysningar av äckel av att läsa en text så den får hamna med utifrån att den är otroligt skickligt skriven! Novellen handlar om Curtis Johnson som är i bråk med sin granne. Bråket började kring en affär med en bit mark och blev ordentligt elakt när grannen dödade Curtis älskade hund. Ännu elakare blir det när grannen låser in Curtis i en bajamaja och lämnar honom för att dö i den...

Strax efter solnedgången finns inte att köpa längre men du hittar den säkert på biblioteket eller på någon bokloppis.

Kaninjägaren - Lars Kepler

Det är väl knappast någon som har missat Kaninjägaren av författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril a.k.a Lars Kepler. Jag lyssnade på den som ljudbok för ett bra tag sedan med Jonas Malmsjö som uppläsare.

Handling (förlagets text):
Jonna Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Jonna Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.

Jag gillade verkligen den första boken som Kepler skrev, Hypnotisören. Stalker  var jag däremot inte så imponerad av och det blir väl mycket action för mig. I Kaninjägaren så lägger författarna inte något krut på karaktärernas inre. Det är bara handling och yttre. Kanske borde de skriva filmmanus i stället... Uppläsaren bidrog inte heller till bokens fördel.

Mitt råd är att du ägnar dig åt andra böcker.

Boken ges ut av Albert Bonniers förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

tisdag 9 maj 2017

Kryp - M.G. Leonard

 Vilken fantastisk bok med ovanligt tema! Jag lade första gången ögonen på Kryp av M.G. Leonard på biblioteket. Den har så fint omslag som drog ögonen åt sig. Jag lånade den inte då eftersom jag och sonen höll på med någon annan bok just då (tror det var Nordiska gudar - en annan vacker bok som jag inte har recenserat ännu...men det kommer!). När det sedan var dags att börja fundera på nästa bok så lade jag fram Kryp som förslag och eftersom jag har en liten blivande vetenskapsman hemma så nappade han genast på idén. Sagt och gjort så beställde jag hem boken.

Nu har vi läst ut boken och vi gillade den båda två. Kryp handlar om Darkus Cuttle och hans noshornsskalbagge Baxter. Darkus pappa jobbar och forskar på Naturhistoriska muséet i London (bara det..! You had me at Hello, liksom) och mamman är död sedan flera år tillbaka. Så en dag så bara försvinner pappan under mystiska omständigheter. Han tycks ha gått upp i rök. Rummet där han senast sågs sitta och jobba var låst inifrån men tomt när man tog sig in där för att leta efter honom. Darkus får flytta till ett barnhem fram till dess att hans excentriske farbror Max kommer hem från en utlandsresa, då får Darkus flytta hem till honom. Polisen verkar inte bry sig om pappans försvinnande överhuvudtaget och gör ingenting i utredningen, men Max lovar Darkus att de ska starta en egen utredning.

Granne med Max och Darkus bor två mycket obehagliga bröder (vuxna), Pickering och Humphrey. Max varnar Darkus för att gå nära dem, han säger att de är farliga. Men så en dag så ser Darkus hur en stor skalbagge följer med bröderna ut. Av olika omständigheter så blir det så att Darkus får med sig baggen hem och visar den för sin farbror som konstaterar att det är en noshornsskalbagge. Det visar sig att det är en väldigt ovanlig skalbagge som förstår vad Darkus säger. Darkus blir nyfiken på bröderna och börjar spionera och upptäcker att de har hur många skalbaggar som helst (vi pratar tusentals) i sitt hem. Det blir starten på ett äventyr där Darkus och hans kompisar Bertolt och Virginia letar efter pappan.

M.G. Leonard och en noshornsskalbagge
När jag frågade sonen vad det var han tyckte om med boken så svarade han att det är för att den är spännande och för att den är ovanlig eftersom den handlar så mycket om skalbaggar. Det ska man vara beredd på när man börjar läsa den här boken - att man får lära sig mycket. Till och med så att det är en ordlista i slutet av boken som förklara saker som exoskelett, stridulation, taxonomi och täckvingar. Kanske blev den lite väl spännande också, för det var ett stycke i boken som jag var tvungen att läsa tyst och sedan återge för sonen fixade inte att lyssna på det :)

Jag vet inte någonting om M.G. Leonard, men det måste vara så att hon brinner för skalbaggar och hon lyckas verkligen förmedla någon slags kärlek för de små krypen, eller åtminstone intresse. Och hon gör det på ett roligt och spännande sätt. För bitvis är den här boken VÄLDIGT rolig och vi skrattade högt flera gånger under läsningen. Jag älskade miljön, historien och karaktärerna. Jag gillade också hur Leonard vågar göra de elaka karaktärerna onda. Inget mesande, att de bara var lite läskiga, utan de är på riktigt hemska och farliga. Det gjorde berättelsen skarpare och bättre än om hon bara hade skapat dem på det sättet att barn kan uppfatta dem som elaka men att man som vuxen förstår man att de bara är lite konstiga och därför läskiga. Det fenomenet tycker jag är ganska vanligt i böcker för barn och det är ju helt ok ibland men här passade det bra att de "onda" karaktärerna var elaka och hemska.

Jag rekommenderar den här boken till alla vetgiriga och spänningssökande barn och vuxna. Har förstått att det ska komma en till bok i ämnet av Leonard - den ser jag framemot och kommer definitivt att läsa!

Boken ges ut av Opal och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Annas bokblogg och Jennies boklista

måndag 8 maj 2017

Eldpojken - S.K. Tremayne

Jag läste Tremaynes Istvillingarna i slutet av 2015 och konstaterade att det var en av årets bästa böcker. Ni kan ju förstå att jag hade rätt höga förväntningar på denna...

Eldpojken handlar om Rachel, David och Jamie. Davids första fru dog i en tragisk olycka i en gammal gruva på familjens ägor. Hennes kropp hittades aldrig men däremot hennes kappa och man förmodade att hon drunknat . Vad hon gjorde nere i gruvan alldeles vid den underjordiska sjön en kall julafton är dock fortfarande ett mysterium. Inte långt efter dödsolyckan träffas David och Rachel i London och blir förälskade. När Rachel får träffa Davids åtta-åriga son Jamie så blir hon stormförtjust och om möjligt ännu mer förälskad i David som är charmerande, kärleksfull (och rik). Hon flyttar in hos David i hans gigantiska hus (18 rum och kök) i Cornwall och de gifter sig.

Rachel är ofta ensam med Jamie i det stora huset eftersom David veckopendlar till London och blir snabbt varse om att han är mer traumatiserad över sin mammas död än vad hon först hade förstått. Han tycks också kunna förutspå händelser och Rachel blir alltmer nervös runt sin styvson. Jamie säger också att han ser sin mamma, att hon spökar i huset, och Rachel tycker sig också börja se henne.  Hon börjar forska om vad som egentligen hände och äktenskapet mellan David och hans förra fru tycks inte ha varit så rosenskimrande som hon först hade trott. Vad var det egentligen som hände. Var hennes död verkligen en olyckshändelse. Ganska snart in i boken förstår man att även Rachel bär på hemligheter.

Jag lyssnade på Eldpojken som ljudbok och första timmen (ca) infriades alla mina förväntningar. Upplägget av boken är så bra: ett stort hus som ligger avsides till, en relation som inte är så perfekt som man först tror, ett underligt barn, ett spöke och ett mysterium. Men ganska snart hände något. Jag tyckte att Tremayne började upprepa saker och gav för stort utrymme åt Rachels ältande. Davids mamma (som bor i ett gårdshus) skymtade fram i berättelsen men förblev en biperson - jag tror att hon hade haft intressanta saker att tillföra.  Och det jag kanske mest av allt störde mig på var den sunkiga synen på trauma och psykisk sjukdom. Jag är faktiskt rätt leds på hur litteraturen många gånger framställer människor som är psykiskt sköra - mer än så ska jag inte säga för då avslöjar jag för mycket av boken...

Eldpojken är en helt ok bok men når inte samma höjder som Istvillingarna, tyvärr.

Boken ges ut av Lind Co och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Boklysten (som tycker den här är bättre än Istvillingarna...) och Bok73

söndag 7 maj 2017

Señor Peregrino - Cecilia Samatrín

Jag har tidigare läst Salvadoreña  och Drömhjärta av Cecilia Samartín och tyckte väldigt mycket om de böckerna. Därför skulle man kunna tro att jag hade höga förväntningar på den här boken som är första delen i en trilogi med pilgrimsleden El Camino i centrum, men jag har ju läst några böcker som utspelat sig längs El Camino och har inte varit jätteförtjust i någon plus känner mig rätt leds på temat. Med andra ord hade jag ganska låga förväntningar på boken trots att jag verkligen gillar författaren och hennes språk.

Señor Peregrino handlar om Jamilet som föddes i en liten mexikans by. Hon är vacker men märkt av ett enormt födelsemärke som täcker hela ryggen, baksidan av benen och delar av halsen. Det är rött och lysande. Barnmorskan som förlöste henne såg den och skvallrade för de andra byborna som misstänkte att det var ett djävulsmärke. Jamilet växer upp som utstött ur byns gemenskap. När hon ska börja skolan kastar de andra barnen sten på henne så Jamilets mamma tar henne därifrån och hon återkommer aldrig. De enda hon umgås med är mamman, mormorn och mostern Carmen som så småningom flyttar till USA. När Jamilets mamma dör så beger hon sig på en farlig resa och korsar floden över till USA för att ta sig till Carmen som papperslös immigrant.

Carmen ordnar falska papper åt henne och en grannes pojkvän, Eddie, som Jamilet förälskar sig i tipsar henne om att de behöver folk på ett mentalsjukhus i närheten. Jamilet får jobb. Ett jobb som innebär att hon bara har hand om en patient. Hon får tydliga förhållningsorder om att inte prata för mycket med patienten och passa upp på honom precis som han önskar. Hon är mer hans hushållerska än hans sköterska. Det uppstår dock en slags vänskap mellan Jamilet och mannen, som kallar sig Señor Peregrino, då hon inte kan hålla sig från att prata med honom och lyssna på hans historier om sin ungdom då han vandrade längs El Camino mot Santiago de Compostela.

Señor Peregrino är en väldigt vacker bok och Samartíns språk är lika mjukt, poetiskt och magiskt som i hennes andra böcker. Det är tydligt att Samartín tillhör samma berättartradition som Isabel Allende, Gabriel García Marquez och Laura Esquivel. Ändå är det något som skaver, kanske är det pilgrimsvandringen som jag hakar upp mig på, men jag tror inte det. Jag kommer inte nära Jamilet och señor Peregrino, de blir aldrig verkliga för mig och då drabbas jag inte så starkt av deras livsöden som historien kräver. Dessutom så håller inte riktigt anledningen till att señor Peregrino vistas på mentalsjukhuset fullt ut. Trots detta så kommer jag att läsa de uppföljande två böckerna. Jag är ändå nyfiken över hur det ska gå och jag trivs att vara i Samartíns värld, även om just den här boken inte tog mig med samma storm som de andra av hennes böcker som jag har läst gjorde.

Boken ges ut av Bazar förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Monikas bokföring och Skrivarsidan

torsdag 4 maj 2017

Hela Kakan - Kakan Hermansson

Det har väl inte undgått någon att Kakan Hermansson är en omstridd och tidvis provocerande medieperson. Just nu syns hon som domare i TV-programmet Talang. Några olyckliga uttalanden på Twitter för några år sedan tycks också förfölja henne fortfarande trots att hon verkligen har pudlat och bett om ursäkt.

Nu har Kakan skrivit en bok som är lika delar självbiografi och feministisk text. Feminism och politik (vänsterorienterad) har alltid varit en stor del av Kakans liv och ska jag vara ärlig så känns retoriken i boken tidvis väldigt 70-tal - förutom när cis-personer, binära, icke-binära och, ja ni fattar, då är det väldigt mycket 2010-tal.

Hela Kakan är en tunn bok, endast 140 sidor, med stor text så man läser den utan problem på en dag. Och det var tur för annars hade jag tappat intresset. Inte på grund av ämnet utan för att den är så rörig, jag hittar inte strukturen i den. Hon hoppar fram och tillbaka och jag kommer på mig själv att sitta och hitta på en annan ordning på kapitlen. För mig tog det fokus från själva texten. Språket är väldigt mycket talspråk och det känns mer som att jag lyssnar på någon som improviserar någon form av monolog där man inte får en syl i vädret än att jag läser en väl genomtänkt självbiografi ur ett feministiskt kontext. Det är synd. Jag tror att Kakan har mycket att berätta men att hon skulle ha varit behjälpt av en tuffare redaktör.

Det kapitel som var mest tänkvärt för mig var det som handlade om ADHD, hur lite formning som är gjord på flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och konsekvenserna av det. Väldigt intressant.

Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Feministbiblioteket, Västmanländskans bokblogg och Mias bokhörna

måndag 1 maj 2017

Kunskapstörst och nyfikenhet


Ikväll har hela familjen (= jag, A. 9 år, två katter och en kanin) hängt i biblioteket. Alltså, vårt eget lilla rum fyllt med böcker, en läsfåtölj och ett skrivbord. Ibland hamnar vi här och bara pratar en massa, strunt varvat med allvar. Mellan allt snack om nerfkrig, Overwatch och Dinosaur Simulator så pratade vi om böckerna som omslöt oss. Jag drog ut Karin Bojs bok Min europeiska familj - De senaste 54 000 åren och sa: Den här är jag jättesugen att läsa, måste göra det snart!

Eftersom det är en mammut på framsidan så blev A intresserad och vi började bläddra i boken som innehåller en del foton som man kan titta på och läsa om. A konstaterade också att den är väldigt tjock och att den är det på grund av kombinationen tjocka blad och många sidor. Åh, vad jag hoppas att han, när han blir större, kommer att fortsätta att känna på och bläddra i böcker på det här sättet!

Så säger han att han vill läsa den här boken (eller rättare sagt att jag ska läsa den för honom...). Jag blir lite tveksam och börjar säga saker som att den nog är för svår för honom och att han kanske ska vänta med att läsa den. Sedan kommer jag på mig själv och inser vad det är jag gör. Jag försöker alltså kväva en nyfikenhet och kunskapstörst! Katastrof!!! 

Vi kom överens om att läsa första kapitlet så att han själv kunde avgöra om han fortfarande vill läsa den. Sagt och gjort. Vi läste första kapitlet "Begravningen" och den står fortfarande på "Att läsa-listan", först måste vi ju läsa ut Kryp av M.G. Leonard

söndag 30 april 2017

The Handmaid's Tale - Margaret Atwood

Det finns ju ett antal klassiker (även moderna sådana) som det bara inte blivit att man läst. För mig har The Handmaid's Tale av Margaret Atwood varit en sådan. Boken blev aktuell igen under det amerikanska presidentvalet och efterföljande kvinnomarscher. Boken diskuterades, plakat med texter som "Illegitimi non carborundum" (don't let the bastards grind you down) och "Make Margaret Atwood fiction again" marscherades med och så vidare. När jag fick nys om att HBO gjort serie av boken så bestämde jag mig för att det är dags att läsa den. Eller rättare sagt lyssna på den...har nämligen lyssnat på den som ljudbok.

Boken handlar om Offred och utspelar sig i Republiken Gilead (här förs mina tankar till Stephen Kings The Dark Tower och Roland av Gilead - for your information så var King först... eller hur man nu ska säga. Gilead nämns ju först i Bibeln och är en fysisk plats, men som en plats, ett rike, efter en stor katastrof så är King före Atwood). Gilead - en dystopisk teokrati och före detta USA.

Det vi får veta är att det varit någon form av katastrof (kanske kärnvapenkrig eller kärnkraftsolycka) som spridit gift i luft och vatten. Många kvinnor och män har blivit sterila och om man väl blir gravid så är det långt ifrån säkert att barnet överlever spädbarnsåldern och/eller föds utan någon form av missbildning. Vi får också veta att det i samband med (efter?) katastrofen blev stor oro i samhället som slutade i någon form av statskupp.

Kvinnors kroppar och människors tankar kontrolleras. För att försäkra sig om nya barn så förslavas reproduktiva kvinnor och hålls som "tjänarinna" hos rika par. Hon ska föda deras barn. I en mycket märklig ritual ligger tjänarinnan i husägarinnans famn medan mannen har sex med henne, allt för att simulera att det egentligen är husägarinnan som blir befruktad.

Margaret Atwood
Atwood låter oss successivt få veta mer om Offred, om hennes liv innan Gilead, om hennes man och barn som så grymt slitits från henne, om hennes vän Moira och om hennes sätt att förhålla sig till denna nya världsordning då kvinnor inte ses som något annat än ett kärl för att skapa nya människor.

Det tog ett tag för mig att komma in i boken men när jag väl gjort det så var jag fast. Med väldigt enkla medel så lyckas Atwood förmedla komplicerade känslor. Delen när Offred tänker tillbaka på när hon och hennes man Luke bestämt sig för att fly och gör sig redo att lämna lägenheten och kommer ihåg katten. Det kan tyckas trivialt men insikten att de inte kan ta katten med sig och vad de måste göra får symbolisera all ångest och det fakta att man måste lämna allt bakom sig när man flyr från förtryck och krig. Tårarna rullade ner för kinderna när jag lyssnade på det stycket och tankarna gick till alla människor som är i den situationen just nu, i denna sekund.

Tyvärr kommer nog den här boken ständigt att vara aktuell och den borde vara obligatorisk läsning i skolan för att diskutera mekanismerna bakom diktaturer, vikten av jämställdhet och utbildning, vikten av demokrati med mera, med mera!

När jag skriver den här recensionen så har tre avsnitt av TV-serien släppts på HBO. Jag har hunnit se två av dem. Den är bra men boken är så mycket bättre. Elisabeth Moss som spelar Offred är en bra skådespelare men hon matchar inte min bild av Offred (och då pratar jag inte bara hur jag har föreställt mig henne utseendemässigt utan energin, utstrålningen, mimiken etc). Nåja, jag ska se hela serien så får jag se om jag ändrar mig :)

På svenska så kommer Norstedts snart ut med en nyöversättning. Den kan förbeställas på Bokus och Adlibris

lördag 29 april 2017

Slaktmånad - Lars Pettersson

Har lyssnat på Slaktmånad, uppföljaren till Kautokeino, en blodig kniv, i briljant uppläsning av Lars T Johansson. Han bidrar på ett sådant bra sätt till stämningen och känslan av boken med sin dialekt från norr. Varje gång han uttalar namnet Svetlana "Schwetlana" så drar jag på smilbanden och mitt norrbottniska hjärta tar ett extra skutt. Inte för att Kautokeino ligger i Norrbotten, det ligger i norska Lappland - men ändå!

Åklagare Anna Magnusson har köpt sig ett hus i Kautokeino och blivit aktiv renägare, även om hon fortfarande jobbar halvtid som åklagare och pendlar mellan Härnösand och Kautokeino. Hennes kusin Nils Mattis, som hade en stor roll i förra boken, figurerar även i denna men här är det kusinen Aslak Isak som får större utrymme. Han har precis kommit hem från uppdrag i Afghanistan och har svårt att anpassa sig till det civila samhället. Det ensamma livet som renskötare uppe på fjället underlättar inte återanpassningen.

Ett svenskt gruvbolag vill öppna en gruva väster om Kautokeino, men gruvan ligger på samernas traditionella renbetesland. Frågan är vem som har störst äganderätt till marken; samerna, den norska staten eller kommunen. Bland samerna är man inte överens om huruvida gruvan är bra eller inte. Den skulle ge arbetstillfällen och lönsamma bidrag. Sametinget tonar därför ner farorna men kommunstyrelsen röstar nej till öppnandet av gruvan. Mitt i  konflikten befinner sig Anna och hennes familj eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger.

Så en dag i oktober så hittas en statssekreterare i det svenska näringsdepartementet, Torben Nyhlén, död i sin bil. Han har blivit skjuten med ett prickskyttegevär. Vad han egentligen gör i Kautokeino är osäkert. Hälsar på en vän är i alla fall det officiella syftet. Vännen råkar inte vara någon mindre än VD:n i gruvbolaget.

Jag tyckte mycket om Kautokeino, en blodig kniv och den här är minst lika bra, om inte bättre. Det karga landskapet, det hårda livet och konflikter mellan renägande samer och staten är även i denna bok ett tema. I den här boken tar Pettersson även upp det stora antalet självmord bland den samiska befolkningen, något som också är ett problem i svenska Sápmi. Även vem som egentligen räknas som same. Anna är inte populär bland alla när hon återvänder till sin hembygd och familjeföretaget. Hon som har en mamma som lämnade familjen för att flytta till Stockholm och som har en svensk pappa - kan hon verkligen räknas som same? Anna brottas också själv med sin identitet och med sitt val att flytta till Kautokeino.

Striderna kring gruvan och protesterna mot gruvbolaget förde onekligen tankarna till Gállok utanför Jokkmokk men när jag googlade lite så kunde jag läsa att bolaget Artig Gold har planer på att starta en gruva i Biedjovággi i Kautokeino kommun. I boken heter bolaget Polar Gold och området detsamma som i verkligheten. Det skulle vara intressant att veta hur mycket av det som händer i boken som faktiskt utspelat sig i verkligheten! Och det skulle vara intressant att veta mer om hur Lars Petterssons böcker har tagit emot i samhället!

Jag är i alla fall glad över att jag har tredje boken i serien - Mörkertid - ståendes i bokhyllan och bara väntar på att bli läst!

Boken ges ut av Pocketförlaget och kan köpas på Adlibris och Bokus

Mysterierna, Läsa och lyssna och Mest Lenas godsaker har också bloggat om boken





tisdag 25 april 2017

Oktober i Fattigsverige: Dagbok - Susanna Alakoski

Susanna Alakoski kallar Oktober i Fattigsverige för en dagbok och beskriver hur biografin träder in i hennes liv. Jag ser den mer som en kommentar om svensk socialpolitik som tar avstamp i hennes eget liv. Hon är i och för sig väldigt personlig och bitvis får vi komma författaren väldigt nära. Alakoski har tidigare använt erfarenheter från sin uppväxt i sina romaner men här tar hon inte skydd bakom fiktiva karaktärer.

Det märks att Susanna Alakoski är utbildad socionom och att hon arbetat som socialsekreterare. Jag som arbetar inom socialtjänsten känner igen problematiken när lagstiftningar krockar med varandra och människan hamnar i kläm och när ekonomin krockar med behoven. Jag ler igenkännande när Alakoski beskriver hur Socialtjänsten alltmer får ägna sig åt att vara bostads- och arbetsförmedling när övriga delar av samhället inte tar sitt ansvar. Det som händer är såklart att det tar tid och resurser från det sociala arbetet.

Fattigdom... Barnfattigdom...sug på de orden... Vet du riktigt vad de betyder och hur fattigdom påverkar en person, hur fattigdom påverkar självkänslan?

Jag kan inte ärligt säga att jag vet det eftersom jag aldrig har upplevt det. Men jag kan föreställa mig och Alakoski beskriver det så väl sin bok så jag får hjälp av henne. Hon skriver om hur hon inte fick fortsätta träna gymnastik eftersom hon "trots att hon blivit påmind flera gånger" om att köpa ny gymnastikdräkt och nya skor inte gjorde det och dessutom kom hon sent till tävlingar. Saken var ju den att föräldrarna inte hade pengar till nya kläder och att hon åkte buss, ensam, till tävlingar som låg på ställen hon inte varit på tidigare och gick vilse. Skammen gjorde att hon inte kunde berätta det här för ledaren. Jag hoppas verkligen att lärare och idrottsledare är mer uppmärksamma på sådana här signaler idag! Eller hur hon idag lämnar kläder och prylar som hon rensar ut vid sopförrådet (trots att man inte får) eftersom hon vet att på natten söker sig de som inte har pengar till sopförråden för att leta efter saker de behöver.

Alakoski ger fattigdomen ett ansikte, hon ger den känslor, gestaltar den. Det är viktigt! Det här är en viktig bok som jag särskilt hoppas att politiker ska läsa.

I boken så blandar Alakoski sina egna tankar och funderingar med gamla journalutdrag om sin familj, forskningsrapporter och citat från andra författare. Det kanske framförallt är det som jag har svårt att se den här boken som en dagbok. Fast nu när jag tänker till så har jag bara en förutfattad mening om vad en dagbok är. Självutlämnandet talar för att det här är en dagbok.

Det jag kanske tyckte mindre om i boken är när den blir nostalgisk. Inte nostalgisk vad gäller Alakoski själv utan vad gäller samhället och socialpolitiken. Vi har ett annat samhälle nu än på 70/80-talet. Det finns saker som är sämre och saker som är bättre, viktigast är att anpassa oss till den tid vi lever i idag - inte att gå tillbaka till något som var.

Boken ges ut av Bonnier Pocket och kan köpas på Adlibris och Bokus.

Marcusbiblioteket har också bloggat om boken


söndag 23 april 2017

Rosie Potters lyckliga liv efter detta - Kate Winter

Lyssnade på den här boken efter att jag hade lyssnat på Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. Jag kände att jag behövde något lättsmält - feelgood helt enkelt. Det funkade bra och jag lyssnade igenom den här boken på en dag! En städ- och tvättdag och då var Rosie Potter ett trevlig sällskap. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till boken till att börja med men är glad att jag valde den. Det kanske inte är en bok som kommer att fastna och som jag kommer att återkomma till i tankarna, men den var underhållande och fyllde sin funktion.

Rosie Potter vaknar upp en dag och känner sig fruktansvärt bakfull. Hon har inget minne av vad hon gjorde kvällen innan och när hon ser vad hon har på sig - sin fulaste pyjamas - så konstaterar hon att hon måste ha supit till hemma tillsammans med sin bästa kompis. När kompisen knackar på dörren och inte verkar höra när hon ropar "kom in", sedan kommer in och bara skriker över vad hon ser så börjar Rosie se sig omkring. Plötsligt ser hon sin egen kropp ligga i sängen, sin blodiga döda kropp. Rosie är alltså död och mest troligt mördad. Rosies spökjag kan röra sig och hon far till sin familj och sin pojkvän för att vara med dem och försöka få reda på vem som mördade henne. Så upptäcker hon att det finns en person som kan se henne nämligen hennes brors kompis Charles. Hon upptäcker dessutom att hennes pojkvän inte verkar vara den drömkille som hon trodde och får dessutom känslor för Charles. Saker och ting är minst sagt komplicerade.

Det är ett bra flyt i boken och trots den annorlunda inramningen så innehåller boken allt en feelgood ska innehålla; sorg och glädje, brustna hjärtan och spirande kärlek, knasiga familjerelationer och en skopa humor. En bra feelgood fungerar som mental avkoppling och det gjorde verkligen Rosie Potters lyckliga liv efter detta.

Jag märker hur jag blir engagerad i karaktärerna och i mordmysteriet. Genom tillbakablickar får jag som läsare mer och mer kännedom om karaktärerna och deras relationer till varandra. Utan att avslöja för mycket kan jag också tyckte om slutet...

Boken ges ut av Masollit förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Stories from the city , Bokparet och Böcker i örat

fredag 21 april 2017

Det vi förlorade i elden - Marian Enriquez

Det var kärlek vid första ögonkastet. När jag först såg den här boken så bara skrek den "köp mig"! Det som lockade mig så mycket är en kombination av det fina omslaget, den latinamerikanska kontexten och beskrivningen om hennes noveller. På baksidan står så här:
Mariana Enriquez prosa är både klassisk och samtida - Edgar Allan Poe och Julio Cortázar remixade med Stephen King och Margaret Atwood - och hennes fantasi vet inga gränser när hon sätter fingret på det mentala tillståndet i dagens Argentina.
Det vi förlorade i elden är en novellsamling innehållande 12 noveller. Jag trodde att det var hennes debutbok men när jag läser på så ser jag att hon , förutom att vara krönikör i en litterär tidskrift, tidigare har gett ut en essäbok, en biografi, två romaner och en novellsamling. De verkar dock inte finnas översatta till svenska - kanske måste jag damma av min spanska så att jag kan läsa mer av henne!

När jag väl hade boken i min hand och hade läst den första novellen Den smutsige pojken så kände jag dessutom att jag kommer att vilja prata med den här boken med andra och vilken tur då att det var min tur att välja bok i bokcirkeln Picket och Pocket! Vi brukar hålla oss till pocketböcker men jag lyckades få igenom den här så det ska bli jätteroligt att få höra vad de andra tycker och få prata om boken.

Det vi förlorade i elden är skriven i den magiska realismens tradition. Flera av novellerna utspelar sig i Argentinas fattiga slumområden och några lyfter även in kvinnors situation i landet. Ska kort skriva om mina favoritnoveller.

Den smutsige pojken
Bokens inledande novell handlar om en ung kvinna som bor i sin farmor och farfars gamla hus. Ett imponerande vackert och stort gammalt hus som ligger i ett område i Buenos Aires som på 1800-talet var ett område för överklassen men som nu är ett fattigt område med mycket kriminalitet, gängbråk och missbruk. Hennes familj förstår inte varför hon vill bo där men hon trivs och har hittat en strategi för att klara sig. Det handlar om att ha kontakter, hälsa på grannar,vara uppmärksam, inte vara rätt och gå rak i ryggen.
När hon tittar ut genom sitt fönster så ser hon en ung höggravid kvinna och hennes lille son. De har inrett sig ett litet hem i ett gathörn där de sover och förvarar sina få ägodelar i en sopsäck. En dag knackar pojken på hennes dörr, mamman är försvunnen. De tar en promenad, pojken får lite glass och berättar om mystiska saker som händer i slumområdena. När mamman väl kommer tillbaka, drogpåverkad, blir hon ordentligt arg över att novellens huvudkaraktär tagit hand om hennes son. Dagen efter hittas en liten pojke halshuggen. Är det den lille smutsige pojken som hittats? Och vad har egentligen hänt?

Adelas hus
Ett syskonpar och deras vän Adela blir som besatta av ett övergivet hus som det ryktas om spökar. Huset är helt igenmurat men en dag tar de sig in. Novellen för mina tankar till House of Leaves.

Spindelväv
Den enda av novellerna som utspelar sig på landsbygden. En ung kvinna tar med sig sin osympatiske och gnällige man till sina släktingar som bor i en liten by, Corrientes, i norra Argentina vid gränsen till Brasilien och Paraguay. Mannen är oerhört föraktfull, särskilt mot kvinnans vackra kusin Natalia som förutom att hon driver en hantverksbutik spår i kort. Vår huvudperson skäms för sin man och när hon ser honom genom sin familjs ögon så skäms hon över att leva i ett sådant olyckligt äktenskap. Hon blir mer och mer äcklad av sin man. En dag ber Natalia dem följa med till Paraguay för att gå på marknad, en resa som blir avgörande.

Grannens bakgård
Här möter vi den utbrända socialarbetaren som blivit avskedad från sitt arbete som föreståndare för ett slags korttidsboende för gatubarn - små barn. Ni vet limsniffande 6-åringar och 7-åringar som tvingas prostituerade, den sortens barn. Inget lätt arbete alltså. Efter avskedet så hamnar hon i en depression, något som hennes man har svårt att förstå. Hon flyttar med sin man till ett nytt hus men vad är det egentligen som händer hos grannen?

Precis som jag trodde så tyckte jag verkligen om den här boken. Jag gillar kombinationen av samhällskritik, att hon låter sina historier utspelas hos de mest utsatta och att hon inte väjer för det fula i fattigdomen; smutsen, vad utsatthet gör med människor, droger och kriminalitet. Samtidigt så gör hon det med respekt och ömsinthet. Och så älskar jag så klart de övernaturliga inslagen, mörkret och monstren. det var egentligen bara två av novellerna som inte riktigt föll mig i smaken.

Läs den!

Det vi förlorade i elden ges ut av Norsteds och kan köpas på Adlibris och Bokus

 Bloggbohemen har också bloggat om boken.



LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...