Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.
Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.
Vad skulle kunna gå snett?
Vi är en annorlunda relationsroman. Den börjar med att Connie meddelar sin man att hon vill skiljas efter ett långt äktenskap. Deras 17-åriga son Albie, som Douglas har en katastrofalt dålig relation med, är också på väg att lämna familjen och börja studera. Drömresan genom hela Europa är redan bokad. Douglas och Connie bestämmer sig för att åka trots allt, och för att tvinga med sig en motsträvig Albie, dock har de båda föräldrarna olika syften med resan. Douglas tänker att resan ska få Connie att ändra sig och att Albie ska börja gilla honom lite mer. Connie ser det nog mer som en rolig resa och möjligtvis som ett avslut.
Genom återblickar, främst från Douglas som är bokens främsta berättare, får vi veta hur Douglas och Connie träffades och hur deras liv sett ut genom åren. De är verkligen ett omaka par och att en skilsmässa är på väg känns rätt naturligt - för alla utom för Douglas. Han vill leva ett tryggt, inrutat liv. Vill följa planer som de gör, avskyr att vara spontan och har oerhört svårt att förstå de andra familjemedlemmarna. Den stora resan genom Europa har han planerat, de ska hinna se alla "måsten" och det är viktigare att pricka av att man varit på olika ställen än att faktiskt uppleva dem tillsammans.
Under nästan hela boken känner jag en stor irritation mot Douglas och stor sympati för hans fru, men ju mer jag får veta så framstår inte Connie som särskilt sympatisk heller. Och det är väl så här i livet; att ingen är perfekt. Det som slår mig är att paret aldrig verkat prata ordentligt med varandra om sina drömmar, synen på livet, vad de vill med sitt förhållande. Jag undrar om Connie ens ville skapa sig ett liv med Douglas eller om det "bara blev så". Douglas pratar inte med sin son heller - han "uppfostrar" bara och det har helt förklarligt gjort att Albie avskyr sin far.
Resan blir på många sätt en katastrof. Om du som läsare förväntar dig att - eftersom boken tillhör feel good- genren - allt blir en enda romantisk, mysig tågresa genom kontinenten så kommer du att bli överraskad. Den är dråplig, tragikomisk och synar äktenskap och familjerelationer i sömmarna. Det är inte vackert men alldeles säkert realistiskt.
Lotta Olsson skriver i DN att boken är omåttligt rolig. Jag håller inte med. Visst är den kul ibland och det händer att jag drar på smilbanden men mest av allt tycker jag att den är sorglig. Jag tycker väldigt synd om Albie...
Vi är en mycket välskriven bok. Det märks att David Nicholls har lagt ner mycket tid på den och inte bara hafsat ihop en bok efter storsäljaren En dag. Återblickarna bygger upp berättelsen på ett bra sätt, får mig som läsare att successivt förstå karaktärerna bättre. Jag som läsare får lära känna Douglas, Connie och Albie på djupet. Nicholls vågar ta fram såväl fina som midnre fina sidor hos dem och beskriver kompexiteten i mänskliga relationer på ett insiktsfullt och varmt sätt. Trots allt detta falller boken mig inte helt i smaken.
Jag lyssnade på Vi som ljudbok med Johan Holmberg som uppläsare.
Boken ges ut av Printz Publishing och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Andra som bloggat om boken är Hyllan, Kulturkollo och Feelgood biblioteket
Kommentarer